HEIDENSTAMSÄLLSKAPET


	Ingvar Holm Heidenstams Karolinerna då och nu När Karolinerna 1 och 2 kom ut 1897 och 1898 var Sverige uppdelat i två vildsint fientliga läger. Arbetarklassen hade just blivit representerad i riksdagen genom det socialdemokratiska partiet och samlade sig för att vinna en seger i sin första valfråga. Den gällde allmän rösträtt. Både det politiska ärendet och den organisatoriska enigheten kring frågan var något nytt i svensk politik. Det gjorde företeelsen hatad i motståndarlägret. På fiendesidan fanns också en nyetablerad struktur. Aktiebolagen hade blivit en ekonomisk samlevnadsform i Europa i mitten av 1800-talet. Därmed hade det anonyma kapitalet fått en synlig verksamhet: En förutsättning var skapad för en ideologi på yttersta högerkanten. Det är svårt att idag föreställa sig hur militant de två polerna stod mot varandra i slutet av 1800-talet. Att titta på vår pågående valrörelse är vid jämförelse som att titta in i ett akvarium, där det simmar en vacker röd fisk och en lustig svart fisk och många gråa fiskar däremellan, men där det inte finns spår av verklig, meningsfull polarisering. Men i 1800-talets sista år när Karolinerna kom ut var alltså maktkampen blodig. Det fanns distinkta nej till Karolinerna från vänster och distinkta nej från höger. Mycket tydligt var detta. Den utmärkte publicisten C.N. Carleson skriver i Socialdemokraten: I dessa tider då Karl XII-patriotismen åter rör trumma i vårt land och allt som skall vinna överklassens nådiga bifallsnick måste drapera sig i fosterländskhetens blågula färger är en bok sådan som denna med sin underström av sympati för ett av de mörkaste bladen i vår historia fullt tidsenlig och ägnad att sprida förtjusning överallt. Karolinerna är fylld av chauvinism, militarism och uppstyltad patriotism. Den intellektuella vänstern var även kritisk. Georg Brandes sa visserligen inte som när han recenserade Runebergs Fänrik Ståls sägner: Jag hatar den men han hade mycket reservationer, när han skrev om Heidenstams opus i svensk press och från högern var det likadant. En av kritikerna var Agaton Hammarskiöld. Han var det som var av samma familj som Lorrenzo H som polemiserat mot Tegnér och som svar hanterades kvickt av Tegnér i dikten "Hammarspik". Agaton var även befryndad med Hjalmar Hammarskiöld, den konservative statsministern under första världskriget, som av fattigt folk kallades för Hungerskiöld. Agaton Hammarskiöld säger i sin recension att denna bok är ett helgerån. Heidenstam har förtalat den store konungen och det är en skam att en adelsman talar illa om kungen. Och han motiverar varför han avskyr Heidenstams Karolinerna: Det finns på riksarkivet källor om Karolinerna som Heidenstam inte tagit hänsyn till. Det är illa att överhuvudtaget kalla Aurora Köningsmark för gullhårig, när hon i själva verket var svart som en vattensnok, det är ju upprörande. Så sade Hammarskiöld. Lika enfaldig var stora delar av den övriga högerkritiken. Tydligare och mer motiverad var faktiskt Carl David af Wirsén. Han säger: Bilden av kungen är misslyckad man kan framhålla Karls fel men har man ej sinne för hans sublima karaktärs moraliska storhet då gör man klokast i att ej teckna honom och hans Karoliner. Men grotesk kan även Wirsén bli. Han kan högljutt klaga över att Heidenstam låter Karl vara road av galanta historier. Det rätta förhållandet torde vara att Karl såg genom fingrarna med en del friheter som hans män härvidlag tilläto sig. Men hans tukt och sederenheter voro så stora att han visst inte njöt av dem och herr v. H gör honom också fysiskt okänslig för könet. Hans stränga återhållsamhet är ingalunda något bevis för saken. Hammarskiöld och Wirsén var lika arga. Mer anmärkningsvärt är att den yttersta vänstern och den yttersta högern sade: Nej! Ingen på flyglarna var road. Mellan de två fanns en stor press med blandad kritik. Många förmodade redan på den tidenatt Karolinerna skulle bli en klassiker. Men det intressanta är alltså reaktionerna i den markerade högerpressen och den markerade vänsterpressen. De kunde mycket väl ha tagit ställning till samma egenskaper hos kungen från var sin point of view. Men så var det inte. Om man ser på de två delarna av Karolinerna så blev högermännen uppbragta över porträttet av Karl XII. Och han beskrivs av H i detta verk som en ganska dubiös figur. Han är trasig till kropp och själ och inte skriver författaren om de ungdomliga segrar, som kunde ha varit något att visa upp. Redan i mitten av första delen är han över på nederlagets år. 75% av Karolinerna handlar om undergångens Karl XII. Porträttet av honom visar en utslagen människa. Han beskrivs med smutsig, sotig rock, och besynnerligt ansikte, konstiga veck omkring munnen som gör att han alltid har ett slags flin och på näsan och ena kinden har frostskador och ögonen är helt rödkantade av ständiga förkylningar. Dessutom går han med pälsmössan pressad mot sig. När han kommer in i en församling av generaler och överstar så bockar han blygt för allihop utan att säga någonting. Han blir beskriven som en galenpanna samtidigt som han är skygg och tillbakadragen. Men när han säger något är det ord som alldeles uppenbart går rakt in i den krets som omger honom i Karolinerna. Denna bild är inte bara Heidenstams. Den i Gyllenkroks minnesteckningar och hos Lewenhaupt och i Fryxells anekdotiska men delvis på autentiska källor grundade beskrivning. Det som gör kung Karl till en ikon för soldaterna är att han är en bragdernas man. Diktaren tillämpar som ett av sina berättartekniska knep en bragdernas l´art pour l´art. Det gör ingenting om hjälten själv dör, gör ingenting om han uppoffrar sina soldater men bragden som sådan har en lyskraft i sig. Detta kan komma huvudpersonen att verka avskyvärt kall samtidigt som det fångar läsarens (och även de i intrigen agerandes) blick för oväntade sidor i en exklusiv personlighet. Denna bild av Karl är viktig för den samlade dramaturgin i Karolinerna. Samtidigt som kungen är som han är har han en hypnotisk kraft, en förmåga att tända den ena efter den andra av framträdande gestalter ur folket. Dessa utgår från samma minusläge som kungen själv. Men alla blir förvandlade, alla blir magnetiserade av kungen, det är en slags magi som går genom detta folk. Där är Måns Fransöske som hade gått i krig iförd tre stycken peruker och lösvader och utrustad med liten paradstickvärja. Allt är mycket löjligt. Men denne Måns Fransöske finns i en liten trupp som är isolerad från hären och blir överfallen av ett ryskt kosackbatteri. Måns lyckas gömma sig och blir ensam överlevande i den svenska truppen Från och med nu har han bara en ambition. Han vill söka upp kungen och hans trupp. Han blir en person som oavbrutet slåss och oavbrutet överlever och tar livet av utomordentligt många ryssar och han drömmer om officersfullmakt och adelsdiplom. Men istället tar kungen honom i hand. Och detta gör att han växer, han förvandlas, framtiden blir något oerhört. Sådana är männen kring kungen i Heidenstams verk. Det finns unga män som har rymt från krigstjänst men när de hör kungens namn återvänder de. Och återvändandet blir en seger. Dumma svenskan, en storvuxen soldathustru förvandlas på samma sätt som männen. När hon blir placerad i Turkiet i Bender i ett harem av småvuxna, dansanta, vackra och sinnliga kvinnor framträder hon som ett konstigt skandinaviskt troll men hon har sin månhet om att vattna tulpanerna och att bota papegojan och si och så och enligt John Landquist, för att ta ytterligare någon som skrivit om Karolinerna, framträder hon i sin terminologi som en personifikation av Kants moraliska imperativ! Fantastiskt! Ett citat uttalat av von Müllern tycker jag kan passa. Han säger om kungen: Si på hans majestät, djärvheten är en själens munterhet, äran har blivit honom så dyrbar att får han bara behålla henne obefläckad kan ingen olycka längre bekymra honom. Det är bättre att vi bli odödliga genom vårt mod än att vi ger oss åt fienden för att få lite längre livstid. Det är någonting av detta som går igenom hela den vanliga gruppen av svenskar som finns i Karolinerna. Högern såg rött när de såg Heidenstams porträtt av kungen och vänstern fann det avskyvärt när de såg hans bild av dessa fascinerade svenskar som verkligen befann sig i taskigt sällskap, när de stod under inflytande av sin monark. Det finns ytterligare något som hör till grunddragen i Karolinerna och som karaktäriserar båda delarna. Det är tanken att ur de prövningar, som verket handlar om, och som redan i olyckan behandlas med bravur och en bisarr munterhet, ur dessa prövningar skall med en slags historiens nödvändighet en ny tid stiga fram. I flera av berättelserna låter Heidenstam denna karaktär, lysa igenom. I slutnovellen Skeppet talas om en kommande gryning och den tonar fram mot bakgrunden av en gammaltestamentlig litania över landets bedrövliga tillstånd: Slaget, slaget är vårt folk, skiftat vårt välde, och på kusterna ryka grushögarna. Outrannsaklige, evige Gud, kommer ej gryningen? Och så kommer svaret Stilla, stilla gott folk, gryningen kommer. Uttörstade munnar skola dricka ur Fredriks och Ulrikas guldkantade glas och julborden åter dukas av kvinnor utan sorgekläder. Än en gång skall det dofta hö i Sverige! Kyrkklockorna skola ringa. I diktens mysteriekult får denna händelse en mytologisk gestaltning. I berättelsen Fredrikshall heter det: Det finns inga varor i handelsboden, ingen säd i kvarnen, inga händer, som lyfte hammaren, inga glada stämmor, inga trygga vinteraftnar kring hemmens brasa. Då genombävades hela folket av en profetisk aning. Vid kyrkdörrarna eller på den stängda kammaren talades om att Gud som satt martyriets krona uppå snart skulle låta törntaggarna bortfalla och löven slå ut i skön och nyvårad grönska och att konungen nu skulle dö. Den utveckling som så beskrivs känner vi väl till ifrån litteraturen. Den är släkt med initialriterna i de gamla eleusinska mysterierna, som övertogs av romarna. Den är också släkt också med årstidsfesterna , där vägen liv -död- liv är knuten till årsväxten; man myllar ner ner sädeskornen och först när de blir begravda i jorden växer de fram som en ny skörd. En intressant ungersk konstfilosof Mircea Eliade, verksam i Frankrike har gjort en analys av just detta tema. Hans grepp har använts vid analyser av Camus och även vår Atterboms Lycksalighetens ö och Edith Södergran och väldigt ofta av Strindbergs Drömspel. Eliade högfrekvent har studerat hur denna episka dramaturgi förekommer - från lycka över den djupaste olycka för att sedan med en slags historisk nödvändighet leda till en framtid av lycka. Temat finns hos finns hos Jesaja, överhuvudtaget är det en under årtusenden återvändande gammaltestamentlig tanke. Och i samtiden just före Karolinerna finns det formulerat hos Svante Harpolekaren i Viktor Rydbergs Vapensmeden och i Strindbergs Himmelrikets nycklar. I det Schlaraffenland som vi lever i under det slutande 1800-talet måste (enligt huvudtanken) en dramatisk förändring inträffa. Blixten skall komma och elden och olyckan. Men katastroferna har inte bara en förintande verkan. De kommer för att vi skall resa oss upp. Förintelsen ingår i arketypen liv - död - liv. Heidenstam gav också efter det att Karolinerna hade publicerats ut en förkortad version av just detta tankemotiv. Det sker i en dikt Åkallan och löfte. Han anknyter där till den gammaltestamentliga tradition, som jag nyss nämnde: Jag vaknar i natten, men kring mig är fred. Blott vattnen storma och sjuda. Jag kunde i längtan kasta med ned Som en bedjande stridsman av Juda. Och så kommer en kontroversiell formulering: Ja driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas. Du ler, mitt folk men med stela drag, Och sjunger, men utan att hoppas Du dansar hellre i sidenvåd Än tyder din egen gåta. Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd Den natt du på nytt kan gråta. Den formuleringen är naturligtvis inte någon slags hyllning till eller lovordan av kriget. Heidenstam var en av dem som i polemik mot högerkrafterna ville att unionsupplösningen med Norge, som hotade att leda till krig 1905, skulle bli fredlig. Han krävde att de svenska fästningarna som hade rests mot norska gränsen skulle rivas. Och när världskriget började säger han att skall Tyskland bli en världsmakt blir det på grundval av Kants segrar inte på grund av Moltkes. Det är inte fråga om kriget utan om den arketypiska vägen, årstidsfesten, vägen från liv - död, som ger struktur åt Åkallan och löfte och även åt Karolinerna. Låt mig säga, särkilt till dig Göran Hägg, för vi skall ju ha ett samtal…Först skall jag förresten säga till alla er i publiken: vi har tre Göran, som hör till det bästa som vi har i vår kulturjournalistik och som man skulle önska att alla läsare hade som sitt universitet, Göran Greider, Göran Palm och Göran Hägg. De framträder som en trehövdad S:t Göran i kamp mot draken Heidenstam. När Göran Hägg kallar Heidenstam för nazist tycker jag det är på gränsen till oanständighet, det är en idyllisering av begreppet nazist, som är helt oförlåtlig. Det är inte bra! Och när Göran Greider recenserar en antologi så slutar han det hela med att beklaga att Åkallan och löfte har hamnat i boken. Och han citerar i slutet av recensionen Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår Ett folk med år av elände! Ja, driv oss samman med gisselslag, Och blåaste vår skall knoppas. Och så slutar Göran Greider: Hitler kunde inte säga det bättre. Men det är ju fel, faktiskt, för Hitler skulle inte applådera Åkallan och löfte som lägger de visionära orden i judarnas mun. Hitler skulle snarare skicka Heidenstam till ett läger. Jag tycker att det är ett svek att i slutklämmen av recensionen spola Heidenstam såsom varande nazist, just denne diktare som i sekelskiftets ganska antisemitiska Sverige valt att spela rollen av "en bedjande stridsman av Juda". Jag förstår dig inte Göran Hägg. Jag förstår dig inte Göran Greider. Här finns en av de trådar som jag tycker borde leda till ett samtal men inte just nu för nu är klockan 12.